Tut!

"Tu-tu, tut! säj näverlurn."

Ja, tut sa det och tut blev det, men säkerligen med olika följd beroende på om det var tut-gubben från Hedemora eller ens egen gubbe som gav en tut. Tutgubben, 'tornväktaren, brandvakten', hade nog inte för avsikt att tuta i den mån man i Hälsingland, Jämtland och Ångermanland ansåg sig ha rätt till.

Brandtutan tutade när det var krisläge, medan man i tut-sammanhang i ovannämnda landskap såg på det så här:

tuta(s) v.

1. 'kyssas' Häls. 1873
2. 'nosa på varandra' Häls. Färila sn
3. 'kyssa' Häls. Bjuråkers sn. 1851
4. [^tu:t] inf. tuut (cirkumflex) 'kysse' Jtl. Offerdals sn.
5. 'kyssas' Ång. ca 1840

Nåväl, det är inte i alla socknar i vårt avlånga land som man avsåg att nosa lite på varandra när man tutade, nej. Det sägs att man i Blekinge, Bräkne hd, Hällaryd, sysselsatte sig med att "tuta pära", dvs. 'bryta kokt potatis mitt itu och krama den ur skalet'. Ljuva lantliga 50-tal.

C